Såg då Stefan Liv´s tröja hissades i taket i Kinnarpsarena.

Så vackert och fint men ack så sorgset.

Stefan Liv var för mig en fin kille, med ett stort hjärta och ett sinne för humor. Han var öven en bra hockeymålvakt, han som vann en massa titlar men egentligen aldrig fick sitt riktiga genombrott i landslaget. Men han deppade aldrig för det heller utan såg fram emot alla matcher han fick göra i HV tröjan. 

Den bar han med stolthet varjegång och nu hänger den där i taket, synd bara att Stefan inte själv kunde närvara på isen. Men i himlen hade han nog första parkett ikväll!

Alltid saknad, aldrig glömd

Stefans vackra fru Anna och deras 2 ursöta barn (Herman är ruskigt lik Stefan och Harry är lik Anna) är hjältar som klarar sig igenom detta, Anna står där med huvud högt och värdigt trots att hon inombords bara bubblar med sorg och undran, kanske lite ilska också. I hennes hjärta finns en hel del kärlek också, för jag tror eller jag vet att Stefan som visade så mycket kärlek till sina fans visade ännu mer kärlek till sin familj, som han var så stolt över. 

Lilla Harry kommer tyvärr inte minnas sin pappa med egna minnen och frågan är om Herman kommer göra det, jag hoppas! Men de kommer ha så mycket fina filmer och kort att titta tillbaka på när det gör alldeles för ont i bröstet även om det hjälper föga...

Hur går man vidare?